Följ Amnesty International Sverige

Rop på tiggerförbud: Vad handlar det om egentligen?

Blogginlägg   •   Apr 10, 2018 16:10 CEST

Händer som håller om en pappersmugg. Foto: Marcel Gereben

Amnesty tar kraftfullt avstånd från tiggeriförbud i alla dess former. Och vi kommer att höras och synas i valrörelsen i den här frågan, skriver Johanna Westeson, sakkunnig diskrimineringsfrågor på den svenska Amnesty sektionen. 

Valrörelsen är i gång och de politiska partierna vässar klorna. De försöker hitta frågor, nischer, som kan beröra och mobilisera väljarna. Ödesfrågor står på dagordningen: vården, miljön, arbetet, skolan, jämlikheten. Med mera. Det finns all anledning att vara politiskt aktiv i dessa dagar, inte minst för att mörka vindar blåser i Europa och många upplever att det blivit mer isande kylslaget även här hos oss.

Partierna och media väljer att fokusera på frågor av stor relevans för väljarna, av vikt för så många av oss som möjligt. För samhället. Eller? På nyheterna i torsdags ägnades inte mindre än 20 minuter åt frågan om vi behöver ett tiggeriförbud i Sverige. Det är just en sådan ödesfråga. Eller?

Det rör sig om kanske 4 000 människor som tigger i Sverige. De flesta är romer från Rumänien och Bulgarien. De flesta har ingenstans att bo. De nekas socialt stöd och subventionerad sjukvård i Sverige. De lever i ett akut utanförskap. Och de har definitivt ingen rösträtt här.

Så under 20 minuter vänds och vrids frågan på bästa nyhetstid. Två partier vill införa nationella förbud. Några andra är splittrade internt. En fjärdedel av kommunerna vill ha lokala förbud. Och så vidare. Men vad handlar det här om egentligen? Förespråkare för förbud säger: “Det är inte värdigt. Ingen ska behöva tigga.” Det må så vara. Men hur ett förbud mot deras enda inkomstkälla gör deras akut desperata situation mer värdig framgår inte. Andra är mer uppriktiga: “Vi ska inte behöva se det här”. “Människor känner ett obehag”.

Här närmar vi oss pudelns kärna. Det är ju det här det handlar om. Att vi inte ska behöva se. Att det är obehagligt för oss. När vi går in i matbutiken och köper delikatessostar, körsbärstomater och chips till fredagsmyset vill vi inte behöva konfronteras med akut fattigdom och desperat nöd. Det stör. De stör. Om vi förbjuder dem från att finnas i vårt offentliga rum kan vi tillåta oss att glömma att de finns.

Till dem som drar värdighetskortet vill jag säga: jag håller med dig. Det är ovärdigt och på många sätt oacceptabelt att människor inte har några andra möjligheter att försörja sina familjer än att sitta på knä på trottoaren och be om allmosor. Vädja om smulor från vårt dignande bord. Men om det är omtanke om människorna som tigger som gör att du reagerar - vad erbjuder du i stället? Hur tänker du dig att deras värdighet, livshopp och inneboende möjligheter ska kunna blomstra om vi kriminaliserar deras närvaro i vårt offentliga rum?

Amnesty har under 2017 intervjuat en stor mängd människor från Rumänien som tigger för sin försörjning i Sverige. Det stora flertalet har sagt att de gör det för sina barn. För att det inte finns andra möjligheter för dem att bekosta barnens skolböcker, kläder och mat. Många har vittnat om hur hårt, kallt och ensamt det är - men att de gör det för sina barn. I princip alla har sagt att de hellre skulle arbeta.

Amnesty är inte för tiggeri. Vi är för dem som tigger. Vi bygger allt vårt arbete på människorättsramverket. Där står människan, rättighetsbäraren, i centrum. Sant människorättsarbete handlar om att våga stå sida vid sida med den som är mest utsatt, bespottad och som har svårast att göra sin röst hörd. Det handlar inte om att försvara den som “inte orkar se eländet”. Därför tar vi kraftfullt avstånd från tiggeriförbud i alla dess former. Och vi kommer att höras och synas i valrörelsen i den här frågan.

För att vi försvarar människovärdet.

Johanna Westeson, sakkunnig diskrimineringsfrågor på den svenska Amnesty sektionen.