Tre års arbete för utsatta EU-medborgare kokar ner till ingenting, konstaterar civilsamhället

Nu har slutrapporten kommit från den nationella samordnaren för arbete med utsatta EU/EES-medborgare. Regeringen gav 2016 uppdraget till Länsstyrelsen i Stockholm, med syfte bland annat att stärka samverkan mellan aktörer som möter målgruppen och öka deras kompetens. Sverige behöver en rättighetsbaserad politik för den här gruppen och vi i civilsamhället som arbetar med deras rättigheter hade hoppats på starka rekommendationer från samordnaren till regeringen.

Behoven av klargörande, kompetensutveckling och, inte minst, ett stärkt rättighetsperspektiv är skriande. I en rapport från november 2018 dokumenterade Amnesty hur hemlösa EU-medborgare, varav många är romer som i bagaget bär med sig en utsatthet från djuprotad diskriminering i hemländerna, bor under broar och i bilar, att de i flertalet regioner inte har tillgång till subventionerad sjukvård och att trakasserier av polis förekommer. Många vittnar om hatbrott. I de flesta kommuner nekas barnen skolgång.

Så, vilka slutsatser presenterar samordnaren? Vad bör regering, regioner och kommuner göra för att tackla problemen?

Tyvärr får vi inga svar. Här hittar vi ingen grund för en tydlig och rättighetsbaserad politik, och därför kan vi konstatera att regeringen måste se sig om på annat håll för vägledning. Samordnarens slutsatser och rekommendationer går nämligen i huvudsak ut på att fortsatt samverkan är av nöden. För vem, hur, eller med vilket syfte framgår inte. Ingenstans diskuteras att gruppen i huvudsak består av romer och att kampen mot antiziganism och för romsk inkludering måste omfatta dem. Och rättighetsperspektivet lyser även i övrigt helt med sin frånvaro. Att säga att vi är besvikna är knappast en överdrift.

Några exempel. När härbärgen för utsatta EU-medborgare -- vilka är få -- beskrivs är det enbart i negativa termer. Ingenstans framgår att tak över huvudet är en mänsklig rättighet och att det finns goda erfarenheter i kommuner som faktiskt erbjuder långtidshärbärge. Samordnaren skriver om “illegala bosättningar” och boende i fordon och redogör för problem för markägare, samt att de leder till nedskräpning och att offentliga toaletter nu måste städas oftare. Problem för det svenska samhället och den svenska ordningen, vill säga. Analys av problemen för människor i hemlöshet eller förslag på lösningar för dem uteblir.

Om skolgång skriver samordnaren att “ur ett barnrättsperspektiv har alla barn rätt att gå i skola i sitt hemland.” Detta är fel i sak. Alla barn har rätt att gå i skola, punkt. Det gäller i landet där barnet vistas, oavsett legal status, enligt barnkonventionen och FN:s barnrättskommitté. Nej, i stället för att korrekt redogöra för rättighetsläget kommer samordnaren med ogrundade slutsatser som att “skolgången i Sverige riskerar att bli mer av passivt deltagande än kvalitativ skolundervisning.” Enligt vem då? Har han talat med till exempel utbildningsansvariga för skolan i Göteborg, som erbjuder barn i gruppen skolgång? Vi har det. Vi har en helt annan bild än samordnaren: skolgång fungerar och häver fattigdom.

Vi är många som har understrukit att utsatta EU-medborgare måste ges tillgång till vård i Sverige. Rätten till vård är en mänsklig rättighet som gäller alla, oavsett legal status, och att just utsatta EU-medborgare exkluderas blir ännu mer absurt när det finns lagstiftning sedan 2013 som förverkligar den rätten för papperslösa personer. Ja det är ett problem att frågan hanteras olika i olika regioner, konstaterar samordnaren, men igen utan att beröra den grundläggande rättighetsfrågan. I rapporten står:

“[Det] framkommer att representanter för idéburna hjälporganisationer konsulterar EU-medborgare inför och i samband med vårdbesök för att patienten, i mötet med vårdgivaren, ska kunna kategoriseras som tillståndslös. [...] Sammantaget kan detta leda till oklarheter i mötet mellan vårdgivare och patient eller att felaktigheter i informationen till vårdgivaren resulterar i att den vårdsökande kategoriseras som tillståndslös. Det finns därför anledning att rikta kompetenshöjande insatser även till idéburna organisationer om lagstiftningen och hur den ska tolkas.” (vår kursivering)

En “tillståndslös”, eller papperslös, person har rätt till viss vård enligt 2013 års lag. Det tycks alltså som om samordnaren menar att för många utsatta EU-medborgare får vård, genom ideella aktörers trixande med begreppen. Det är ett häpnadsväckande uttalande. Vilken lagtolkning lutar han sig mot? Och mot bakgrund av vilka konventioner? Återigen, här har vi en helt annan bild och analys av rättsläget. Stadsmissionen och Läkare i Världen vittnar om att utsatta EU-medborgare regelmässigt får räkningar på tusentals kronor för ett besök på akuten, eller nekas vård helt och hållet. Godtyckligheten drabbar en av samhällets mest utsatta grupper.

Och vad rekommenderar då samordnaren att regeringen ska göra? Jo: “Det behövs en central hantering gällande retroaktiv fakturering av vårdkostnader”, och: “NAVI Visby” (en del av Försäkringskassan) ska “bistå med en kvalitetssäkrad bedömning av individens rätt till subventionerad vård i komplicerade fall samt ansvara för att driva kostnadsfrågan gentemot hemländerna”. Hur ska det gå till? Ska NAVI Visby komma inflygande till akuten i varje enskilt fall och avgöra om en människa ska klassas som papperslös eller inte? Hur kan en så brännande fråga kokas ner till en i princip ogenomförbar och meningslös rekommendation? Det finns exempel på regioner som slagit fast att utsatta EU-medborgare utan det europeiska sjukförsäkringskortet ska omfattas av 2013 års lag, mot bakgrund av den universella rätten till vård. Det nämner samordnaren inte.

I frågan om tiggeriförbud slirar samordnaren betänkligt. Han konstaterar förvisso att det inte är förbjudet att tigga i de flesta delar av Sverige, men återger samtidigt helt okritiskt Svensk Handels krav på tillstånd för att tigga, utan kommentar och utan att alls diskutera den ökade utsatthet som kommit i tiggeriförbudens spår. Mycket tyder på att hatbrotten mot gruppen ökar när lokala tiggeriförbud antas, och den politiska retoriken är hätsk och lutar sig i allt högre grad på antiziganistiska föreställningar. Enda gången samordnaren nämner hatbrott är när han refererar till Civil Rights Defenders och Skåne Stadsmissions rapport om hatbrott i Skåne, som om problemet bara finns där. Men åtgärdsförslagen uteblir. Inte heller nämner han antiziganismen som brer ut sig eller att just den här gruppen kategoriskt stängs ute från kommunernas arbete för romsk inkludering.

Vi hade hoppats på en genomarbetad och konstruktiv slutrapport efter ett treårigt mycket viktigt regeringsuppdrag. Nu ligger bollen hos regeringen. Eftersom rapporten i så hög grad präglas av slarv, ogrundade slutsatser och rena felaktigheter kan den inte rimligtvis ligga till grund för en framtida politik. Amnestys 80-sidiga rapport med empiri, diskussion och rättighetsanalys (vilken inte refereras en enda gång i rapporten) innehåller däremot konkreta rekommendationer om vad som behöver göras för att utsatta EU-medborgares rättigheter ska värnas, i linje med rekommendationer från FN.

Vi uppmanar regeringen att utarbeta en seriös politik för EU-medborgare som lever i utsatthet i Sverige med utgångspunkt från gruppens rättigheter och Sveriges åtaganden. I den processen bistår vi gärna.

Anna Lindenfors, generalsekreterare, Amnesty International Sverige

Johanna Westeson, jurist och sakkunnig diskrimineringsfrågor, Amnesty International Sverige

Ulrika Falk, verksamhetschef Utsatta EU-medborgare, Räddningsmissionen

Eliot Wieslander, generalsekreterare, Läkare i Världen

John Stauffer, chefsjurist, Civil Rights Defenders