Arabiska våren: Protesterna mot förtrycket fortsätter

Förtryck och statligt våld kommer troligen att plåga Mellanöstern och Nordafrika även under 2012 om inte regeringar i regionen och världssamfundet vaknar upp och inser vilka omfattande förändringar som krävs, varnar Amnesty International i en ny rapport. 

I den 80-sidiga rapporten Year of Rebellion beskriver Amnesty hur regeringar använt extremt våld i ett försök att stävja kraven på genomgripande reformer.

- Med få undantag verkar regeringar inte ha insett att allt har förändrats. Proteströrelserna runt om i regionen, i många fall ledda av unga människor och med kvinnor i centrala roller, har visat sig förvånansvärt motståndskraftiga trots det uppseendeväckande förtryck de möttes av, säger Philip Luther, chef för Amnesty Internationals Mellanöstern- och Nordafrikaavdelning.

- De har visat att de inte tänker låta sig luras av reformer som gör liten skillnad när det gäller polisen och säkerhetsstyrkornas behandling av dem. De kräver konkreta förändringar och att de som gjort sig skyldiga till tidigare brott ställs inför rätta.

Trots stor optimism i Nordafrika när de långvariga härskarna i Tunisien, Egypten och Libyen störtades, krävs viktiga institutionella reformer för att inte samma former av övergrepp ska upprepas.

Egyptens militära ledare (SCAF) har flera gånger lovat att infria kraven från "25 januarirevolutionen". Trots det har de gjort sig skyldiga till övergrepp som i vissa fall varit värre än dem som förekom under Hosni Mubaraks styre. Militären och säkerhetsstyrkorna har tryckt ner protester med våld, vilket har resulterat i minst 84 dödsfall mellan oktober och december 2011. Tortyren fortsätter och fler personer har ställts inför rätta i militärdomstolar det senaste året än under 30 år med Hosni Mubarak vid makten. Kvinnor har utsatts för förnedrande behandling för att avskräcka dem från att delta i protesterna. I december gjorde säkerhetsstyrkorna räder mot egyptiska och internationella frivilligorganisationers kontor, i ett uppenbart försök att tysta kritiken mot myndigheterna.

Upproret i Tunisien har lett till stora förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter, men ett år senare anser många att förändringarna går alltför långsamt. De anhöriga till offren väntar fortfarande på upprättelse. Efter valet i oktober tillsattes en koalitionsregering. Moncef Marzouki, människorättsaktivist och tidigare samvetsfånge är landets interimspresident.

I Libyen är den stora utmaningen för den nya regimen hur de ska kunna kontrollera de väpnade grupper som störtade Muammar Khadaffi och hindra dem från att upprepa det mönster de lärt sig under det tidigare styret. Trots uppmaningar från det nationella övergångsrådet att inte utföra hämndattacker har de allvarliga övergrepp som utförts sällan fördömts. I november förra året uppgav FN att minst 7 000 fångar hålls i provisoriska fångläger, kontrollerade av de revolutionära brigaderna, och deras chanser att få en korrekt rättslig prövning är obefintliga.

I andra delar av regionen tycks regimer fast beslutna att klamra sig fast vid makten med alla medel. I sitt fåfänga försök att skrämma demonstranter och oppositionella till tystnad och underkastelse, har den syriska militären och underrättelsetjänsten gjort sig skyldiga till mord och tortyr i en omfattning som utgör brott mot mänskligheten. Under förra året rapporterades minst 200 dödsfall i häkten, 40 gånger fler än de senaste åren då det rapporterats om i genomsnitt fem fall.

I Jemen har minst 200 demonstranter dödats och ytterligare hundratals dödats i väpnade sammandrabbningar. Tiotusentals har tvingats fly på grund av våldet vilket har orsakat en humanitär kris.

I Bahrain väcktes hopp om en ny start för landet då en rapport publicerades av en oberoende kommission med internationella experter. Gruppen hade tillsatts för att utreda övergrepp i samband med protesterna i landet. Nu återstår att se om regimen kommer att genomföra kommissionens omfattande rekommendationer.

I Saudiarabien aviserade regeringen ett omfattande ekonomiskt paket, i vad som verkade vara ett försök att förhindra att protestvågen skulle sprida sig till landet. Trots detta förekom protester, främst i de östra delarna av landet.

Iran hamnande i skuggan av händelserna i andra delar av regionen. Där fortsatte regimen kväsa oppositionen bland annat genom hårda inskränkningar i rätten att sprida information särskilt riktat mot journalister, bloggare, oberoende fackföreningsmedlemmar och politiska aktivister.

Världssamfundet och regionala organ har reagerat olika och ofta inkonsekvent på händelserna. I FN kunde säkerhetsrådet enas om en militär intervention i Libyen, men när det gäller Syrien blockerar Ryssland och Kina allt utom svaga resolutioner som fördömer våldet. Säkerhetsrådet har inte ens kunnat enas om att hänskjuta situationen i Syrien till den internationella brottmålsdomstolen.

Arabförbundet stängde av både Libyen och Syrien som medlemmar men förblev tyst när Saudiarabien skickade trupp till Bahrain för att slå ned protesterna.

- Vad som var slående under förra året var att förändringarna - med vissa undantag - skedde tack vare insatser från lokalbefolkningen som gav sig ut på gatorna. Det berodde inte på inflytande eller medverkan från utländska makter. Vanliga människors vägran att låta sig skrämmas från kampen för värdighet och rättvisa är också det som ger oss hopp för 2012, säger Amnesty.